Kapitel tio
DOMONIC
Jag kastar en blick på min telefon och ser att jag har varit här i en timme och femton minuter. "Okej. Gå du, jag måste också dra härifrån."
Efter att ha låst mitt kontor blir jag stoppad vid dörren av Margo i hennes glittrande silverstjärnor och tunga smink. Hennes kropp är fullt synlig, och jag menar fullt synlig. Hon jobbar ju trots allt här på klubben och drar in många kunder. Men jag märker direkt att för första gången sedan jag träffade henne, reagerar inte min kropp alls.
Fan också.
"Vart ska du?" frågar hon och greppar min arm för att hindra mig från att gå ut genom dörren.
"Jag är upptagen, Margo. Jag har redan sagt det till dig. Flytta på dig."
"Vänta!" spinner hon. "Vad sägs om ikväll? Kan jag komma över? Du lämnade mig ganska otillfredsställd igår kväll. För upptagen med den där bitchen för att ta hand om mig som du borde."
Jag måste skratta. Den här dumma bitchen. "Margo, du är inte min flickvän. Du vet det. Det vore bäst om du slutade komma över tills tjejen är borta."
Hon smalnar med ögonen och korsar armarna under sina tunga bröst. "Vad? Varför?"
"Oroa dig inte för varför. Håll dig bara borta för nu." Sedan går jag utan att ens titta tillbaka.
När jag kommer fram till butiken blir jag chockad av synen av Draven på andra sidan gatan som skrattar med Paul.
Jävla förrädare. Allihop.
DRAVEN
"Där är min skjuts." Jag reser mig upp och tar mina påsar så fort Hummern dyker upp på andra sidan gatan.
Paul ler, "Okej. Så, vi ses imorgon kväll då."
Jag nickar, "Japp. Jag väntar."
Jag korsar gatan och himlar med ögonen åt de svarta fönstren på Hummern.
Du är sen, din idiot.
När jag är inne i bilen gnuggar jag mina armar för att jaga bort kylan innan jag spänner fast säkerhetsbältet.
Jag tittar på Domonic och ser att hans blick är låst på kaféet och på Paul som går in i byggnaden igen. Han blinkar inte ens.
"Jag trodde du sa en halvtimme."
Han tittar inte på mig. Hans käke är spänd av ilska, och hans hand är vitknoglad över växelspaken. "Mitt ärende... det drog ut på tiden."
"Jag ser det. Vad är det? Ska vi tillbaka till lägenheten eller vad?"
Återigen säger han ingenting, och han tittar inte bort från Pauls butik.
"Domonic-"
"Jag trodde du behövde shoppa."
"Jag har shoppat," säger jag och skakar påsarna framför mig. "Jag har varit klar i nästan en timme."
Han skrattar mörkt. "Så, du har varit på andra sidan gatan med Snygg-Paul i en timme?"
Jag rynkar pannan. "Jag antar det. Är inte han din vän?"
Han sliter äntligen blicken från butiken och vänder sig mot mig med ett stramt leende. Han lägger i växeln och studerar vägen framför sig men gör ingen ansats att köra iväg från trottoaren.
"Vad pratade ni om?"
Jag stirrar på honom och minns vad Paul berättade om hur Domonic beordrade dem att inte hjälpa mig. "Mest pratade vi om hur fantastisk Bart är som anställde mig trots att du sa åt honom att inte göra det. Faktum är, trots att du krävde att ingen skulle hjälpa mig."
Han väser, "Men lyssnade de? Nej."
Sedan kör han ut på gatan, och vi rusar iväg. Han kör inte långsamt den här gången, svänger runt bilar och kör mot rött ljus medan jag håller fast i sätet.
"Vad fan?" fräser jag. "Det är fortfarande dimmigt, vet du."
Han suckar, saktar ner och ger mig en trött sidoblick. "Du borde inte låta Paul charma dig. Han är en player."
Jag skrattar. "Vad?"
"Jag sa, han är en player. Han har gått ut med de flesta kvinnor i den här staden."
"Även Margo?"
Han skrattar, "Ja. Även Margo."
"Usch. Då borde jag avboka vår dejt imorgon kväll. Jag vill inte ha något som den slampan har rört."
Hummern stannar plötsligt mitt på vägen, vilket får min kropp att kastas framåt och min nacke att vridas.
"Aj!" skriker jag och stirrar på honom. "Vad är det för fel på dig?"
"Dejt? Har du en dejt med Paul?" Hans ord kommer ut mycket mer förvånade än hans ansikte visar och det är allt jag kan göra för att inte slå till hans snygga ansikte.
"Ja, din idiot!" skriker jag. "Och nu gör min nacke ont."
Han tittar på mig, hans ögon fulla av ånger. "Fan. Förlåt." Han stönar. "Jag menade verkligen inte att göra det."
Han börjar köra långsammare och jag drar ner dragkedjan på min hoodie för att kunna massera min nacke. Den är stel och smärtsam där jag rör vid den och plötsligt fylls jag av ilska. "Nu måste jag bada i ett varmt bad med Epsomsalt, tack vare dig. Var det en ekorre på vägen igen?"
Han andas ut djupt när vi kör in på hans uppfart. "Ingen ekorre."
"Vad är då ditt problem? Du har fler humörsvängningar än en femtioårig kvinna."
Han fnissar. "Förlåt. Jag måste lära mig att kontrollera mitt humör. Det blir bara mer och mer tydligt att ingen lyssnar på mig."
"Så det här handlar om att du är den enda som inte ville hjälpa mig." Jag vänder mig mot honom så gott jag kan med den stickande smärtan i bakhuvudet. "Vem fan tror du att du är, borgmästaren?"
Han ler. "Något i den stilen."
"Är du verkligen det?"
"Nej," säger han och tar mina påsar innan han kliver ur bilen och går runt till min sida.
Jag öppnar dörren och försöker kliva ut, men han stoppar mig och lyfter mig i sina armar så att jag pressas mot hans hårda, varma bröst.
Och vilket bröst det är.
Medan vi står där, förseglar hans biceps mig mot hans råa energi. Jag kan känna varje uns av hans kraft i det enkla sättet han håller mig på. Mina fingrar kliar efter att glida över hans bröstmuskler och in i hans skjorta. Våra ögon möts och under en lång stund stirrar han bara ner på mig. Guldfläckar i hans mörkgrå ögon verkar pulsera och sträcka sig över irisen. Elektricitet surrar genom mig och får min andning att fastna i halsen.
"Jag kan gå själv, vet du," viskar jag mjukt när hans blick faller mot mina läppar. Han slickar sina egna och verkar frusen, hans huvud sänks långsamt innan han skakar på sig och sliter bort blicken.
Han ignorerar mina ord, sparkar igen dörren och bär mig in i lägenheten. Han sätter ner mig försiktigt bredvid soffan, sjunker ner på den och breddar sina ben, pekar mot den tomma platsen framför honom, precis mellan hans knän. "Sitt," beordrar han, hans röst tjock och låg.
"Vad?"
"Ta av dig tröjan och sätt dig på golvet. Jag ska massera din nacke."
Jag höjer ett ögonbryn åt honom, men jag tänker inte tacka nej till en gratis massage. Speciellt när det är hans fel att jag behöver en.
"Ett villkor," varnar jag medan jag långsamt drar ner dragkedjan på min tröja. "Du får inte fråga om mina blåmärken."
Han nickar, hans ögon glittrar av hetta när jag drar armarna ur ärmarna. Sedan sätter jag mig ner framför honom som han bad om. För en stund händer ingenting, sedan hör jag honom sucka och skjuta fram för att placera sina starka, varma händer på sidorna av min nacke. Det finns en pulsering där han rör vid mig. Och flytande värme samlas i min kärna, redo att släppas lös vid minsta uppmaning. Jag lutar mig tillbaka, och den tunga värmen från bulan bakom mitt huvud drar ett mjukt väsande från mannen ovanför mig.
Jag kan känna honom spänna sig i benen på vardera sida om mig. Känna den tveksamma längtan i hans fingertoppar där de vilar på min hud. Jag blir yr av åtrån efter honom och det är allt jag kan göra för att inte stöna och spinna mot värmen från hans lår. Min kropp ber om att få flytta sig bakåt. Med bara hans beröring, vaknar en mörk del av mitt sinne till liv. Viskar att om jag bara kan lita på den här mannen - om jag bara kan förmå mig att berätta allt för honom - då kanske han är den enda personen i den här världen som faktiskt tror på mig.
Nej. Absolut inte. Det är för farligt.
Istället för att massera mig som han lovade, svär Domonic, glider en hand under min haka för att luta mitt huvud uppåt och bakåt så försiktigt som möjligt. Hans fingrar glider mjukt nerför min hals mot gropen vid mitt bröst. Ögon som lyser av silvereld, jag uthärdar intensiteten i dem tills det enda ljudet jag kan höra är dunk, dunk, dunkandet av mitt hjärtslag.
Han sväljer tjockt, biter sig i underläppen när hans ögon blir svarta, hans pupiller vidgas helt. Det är först då jag inser att han kan se rakt ner i min tröja.
Är det varmt här inne?