4
Vidar försökte fokusera på rapporten på sin surfplatta, men hans tankar vägrade samarbeta. Bilen hade fortfarande hennes doft svävande omkring.
"Hon var trevlig, herrn," sa Malcom, hans chaufför.
"Vad?" frågade Vidar och låtsades inte veta vad hans chaufför pratade om.
"Den unga damen du erbjöd skjuts, herrn," förtydligade Malcom.
"Det är sent och området runt 'Den röda damen' är inte det säkraste," sa Vidar.
"Jag frågade inte, herrn. Det är inte min sak. Jag kör bara bilen." Bara kör bilen, min fot, tänkte Vidar. Malcom var den bästa chauffören på marknaden och det var den enda anledningen till att Vidar stod ut med mannens behov av att skvallra och lägga näsan i blöt. Ofta i Vidars privatliv. Det och att Malcom var lojal till varje pris. Men han hade en poäng. Malcom hade inte frågat, så Vidar visste inte varför han kände ett behov av att försvara sitt beslut. Inte för att det hade varit ett medvetet beslut att erbjuda servitrisen skjuts. Inget av det som ledde fram till det hade varit en del av hans plan för kvällen. Han hade bara sett henne sitta vid busshållplatsen och bett Malcom att stanna innan han ens hade insett vad han hade sagt. Han visste fortfarande inte varför han hade gjort det. Visst, hon hade varit en av de bästa servitriserna som hade serverat dem under torsdagsmötena. Hon hade en naturlig förmåga att acceptera de grova skämten och chauvinismen som verkade frodas när de alla samlades. Men hon hade också tydliga gränser som hon inte var rädd för att upprätthålla. Han hade gillat att ha henne i sitt knä. Hon kändes mjuk och rund på alla rätta ställen. Han hade gillat det för mycket, vilket blev tydligt när Millard hade kallat henne till sig. Vidars instinkt hade varit att protestera, att hålla henne kvar i sitt knä. Det var en tydlig varning, och han hade sett till att hon lämnade hans knä så snart som möjligt och sedan hade han sett till att hon höll sig borta resten av kvällen. Att erbjuda henne skjuts hem var inte att hålla henne borta. Han tog ett djupt andetag och tog ännu ett drag av hennes doft. Han skulle tillskriva sitt beteende under natten till den långa tid han hade varit utan en kvinna, eller en man för den delen. Kanske försökte hans kropp säga honom att det var dags att ge sig hän åt något depraverat beteende. Men inte med servitrisen. Alla hans instinkter sa honom att det skulle sluta illa. Lyckligtvis fanns det mer än tillräckligt med villiga personer i staden.
Till Vidars eviga irritation försvann inte tankarna på servitrisen. Oavsett vilka distraktioner han sysselsatte sig med under dagarna som gick. Inte ens när Lucas, chefen för hans IT-avdelning, berättade att det var ett problem med deras IT-system, lämnade hon helt hans tankar. Lucas gjorde ett tappert försök att försöka förklara för Vidar hur han hade upptäckt att något var fel med deras system. Men det var för mycket IT för att Vidar skulle förstå fullt ut.
"Förklara som om jag vore fem jävla år gammal," sa han till slut.
"Okej, herr Grims. Vårt IT-system är gjort för att skicka information fram och tillbaka över företaget. Tänk på det som de gamla rören där man lade ett meddelande i en kapsel och skickade det genom ett rör och swish så kom det till ett annat kontor," började Lucas. Vidar var nära att himla med ögonen, men han hade bett om det. "Så om jag vill skicka ett meddelande i ett rör till dig. Jag samlar informationen och lägger den i en kapsel. Sedan måste jag märka kapseln med var och till vem jag vill skicka den. För vårt exempel, låt oss säga att vi använder en skrivare och skriver ut en etikett och klistrar på den. Sedan skickar jag den och den dyker upp hos dig. Rätt?"
"Rätt," höll Vidar med. Så långt kunde han följa med.
"Rätt. Ibland gillar jag att skicka information till mig själv, på så sätt vet jag var jag ska leta när jag behöver den. Häromdagen skickade jag en kapsel till mig själv. Men jag märkte att det tog lite längre tid än vanligt. Låt oss säga att kapseln vanligtvis tar tio sekunder att komma tillbaka till mitt skrivbord. Nu tar det femton. Det är inte mycket skillnad, men tillräckligt för att jag skulle bli nyfiken. Jag var orolig att servrarna, förlåt, inte servrarna, rören, höll på att bli gamla. Kanske behövde vi reparera dem. Så jag började spåra meddelanden som skickades. Och vad jag fann var att ungefär vart tusende meddelande blir försenat. Jag kan inte hitta någon gemensam anledning till varför de meddelandena blir försenade. De går inte alla genom ett specifikt rör, inte alla meddelanden som går samma väg blir försenade och så vidare," fortsatte Lucas.
"Okej, så behöver vi nya... rör?" frågade Vidar.
"Jag tror inte det. Jag tror att det är värre än så. Jag tror att någon avlyssnar kapslarna. Tittar in i dem och sedan skickar dem vidare," sa Lucas.
"På fem sekunder?" frågade Vidar.
"Nja, i verkligheten går det mycket snabbare och görs digitalt," förklarade Lucas. Vidar nickade.
"Vem är ansvarig?" frågade han. Han kunde lätt tänka på minst tjugo personer eller organisationer som skulle vara intresserade av hans information. Vissa skulle bara vara en irritation, andra skulle vara en riktig storm.
"Det är det. Jag kan inte hitta några bevis på att detta faktiskt händer. Det är bara en liten fördröjning och min magkänsla som säger mig att detta är den mest rimliga förklaringen. Jag har försökt hitta intrånget, men jag kan bara inte," sa mannen. Vidar rynkade pannan. Om Lucas erkände att han inte visste, var saker och ting illa.
"Vad behöver du för att hitta det?"
"Jag behöver någon som har en bakgrund inom hacking, helst som också har en god förståelse för hur affärssystem är uppbyggda och IT-säkerhet," sa Lucas.
"Jag ska hitta dem. Under tiden, fortsätt din undersökning," sa Vidar till honom. Lucas blev avskedad och Vidar började tänka på vem han kände som kunde få honom en IT-expert. Hans telefon ringde, och han tittade på den. "Ja, Adisa, hur kan jag hjälpa dig?" frågade han den andra medlemmen i torsdagsklubben.
"Vidar, Nasir och jag pratade, och vi tänkte att det skulle vara trevligt att be Jenni att få samma servitris imorgon som vi hade förra veckan. Jag har ringt några samtal och alla håller med. Vad säger du?" frågade Adisa. Fan, tänkte Vidar. Han skulle aldrig bli av med henne.
"Visst, jag är inte riktigt orolig för vilken kjol som serverar oss. Jag antar att hon var tillräckligt kompetent," sa han.
"Vad har krupit upp i din röv och dött?" frågade Adisa med ett rikt skratt.
"Dra åt helvete," sa Vidar, vilket orsakade ännu en omgång skratt.
"Du vet vad hon är?" frågade Adisa.
"Jag vet."
"Då borde du förstå varför vi gör detta."
"Jag vet, jag vet. Bara ta hand om det och sluta störa mig om det," snäste Vidar.
"Visst, jag låter dig fortsätta med vad det nu är som har satt dig på dåligt humör. Jag ringer Jennie och gör arrangemanget. Vi ses imorgon. Var snäll och var på bättre humör," sa Adisa och lade på. Visst, tänkte Vidar. Han skulle bara tillbringa kvällen med att ignorera henne som han hade gjort förra gången.